marielsworld

Nu är den här, DAGEN som jag och K har väntat på sen i februari. Om några timmar ska vi mötas upp i "the Federal Building" för våran Greencard intervju. Jag har ont i magen av nervositet! Hjärtat dunkar och jag är livrädd att jag ska svara något konstigt som får dem att undra om vi verkligen är på riktigt eller om vi egentligen är Gérad Depardieu och Andie McDowell. Innerst inne vet jag ju att jag inte behöver vara orolig; vi är äkta, vi har varit ett par i fyra år och vi älskar varandra, men känslan av att någon annan ska sitta och analysera om våra känslor för varandra är genuina får mig att vilja kräkas. Och jag har ingen aning om vad K har för märke på sin deodorant! Efter vad jag har hört får man sitta i separata rum och svara på frågor enskilt. Läste på lite igår om hur det kan vara och det kan tydligen komma de mest intima och privata frågor som man måste svara på. Egentligen är jag inte en särskilt privat person, jag delar gärna med mig av mig själv och mina erfarenheter, men det känns ändå så, utlämnande! 

Efter intervjun ska det inte dröja mler än några veckor innan vi får ett utlåtande och jag (förhoppningsvis) får ett "Welcome to the United States" på posten. Snälla ni, ni kan väl hålla tummarna (igen :)) för att det går bra för oss idag! Skulle bli så glad!

Veterinärbesöket igår gick bra! K mötte oss på parkeringsplatsen och valparna gick snällt OCH i koppel! De fick sina första sprutor och så fick jag avmaskningspiller att ge dem om några dagar. Veterinärtjejerna i receptionen var helt lyriska och klappade och pussade så jag trodde valparna skulle kissa på sig av ren extas! Jag var så stolt! Ni som har djur (och alldeles säkert ni som har barn) känner säkert igen känslan, "det är MINA valpar det där, dom där söta och duktiga! "

Nu ska jag ta och göra mig representabel. Av med mjukisbyxorna. På med kavajen.