marielsworld

Året som gått 

Vilket år. Vilken berg och dalbana av känslor och äventyr, ytttre som inre.

Vi börjar med det inre..

Nyåret 2010 stod jag i Västerås med skumpa i ena handen och mobilen i den andra och önskade min älskling på andra sidan jorden gott nytt år. Hjärtat värkte av längtan. Vårt år. Året 2010.

Det här har varit året då jag släppte allt och reste för att leva med den jag älskade. Rosa moln, fäbodlycka och fokus på tvåsamheten, kärleken. Vi har ingått äktenskap, skaffat hus, bilar, katter och hundar och fått en Crocpot i inflyttningspresent.

Mitt uppe i allt detta upptäckte jag att jag hade tappat mig själv på vägen. Vem var hon egentligen den där MarieL? Vem är hon? Året 2010 blev året då jag hittade tillbaka och upptäckte mig själv på nytt. (Nu skulle man kunna tro att jag börjat en artikel för Kropp och Knopp, men riktigt så kul ska vi inte ha) Helt plötsligt slets jag mellan en hel uppsjö av normer och olika sätt att vara jag på. Min verklighet hade satts på prov, och bitarna i pusslet som jag trodde var komplett har ändrat både färg och form. MarieLs pussel, pusslet där det enda konstanta är förändringen.

Under året som gått har jag gått igenom många prövningar. Att ta klivet och prioritera tvåsamheten framför karriären var för mig en gigantisk prövning och svårare än jag förberett mig på. De sju månader jag spenderade “i karantän” i väntan på Greencard var ett hoppande mellan galna psykbryt där jag attackerade allt och alla med min frustration, och chocken att faktiskt glädjas åt min nya roll som tillfällig hemmafru med tomatodlingar, middagar och nymålade väggar.


Såhär i efterhand inser jag att jag under den här tiden har haft möjligheten att återupptäcka sidor hos mig själv som liksom legat och pyst under ytan. Min passion för skrivande, teckning och måleri som jag haft sedan barn har väckts till liv, dels genom bloggen men också tack vare en kurs jag gick i somras. Jag har också insett hur viktig min familj är för mig. Familjen, som jag bara träffade under loven när jag studerade, pratar jag numera med flera gånger i veckan över Skype och det känns nästan som att vi har kommit varandra närmre, trots det geografiska avståndet.

Sist men inte minst har jag under den här tiden utvecklat den sida hos mig själv som jag gärna kallar för “kulturell ödmjukhet”. Jag kommer ihåg när K flyttade till Sverige för tre år sedan. Jag hade så många synpunkter på att han skulle bete sig si och så, gå klädd si och så och intressera sig för dittan och dattan. Avvikande från den svenska normen var något läskigt, oacceptabelt. Om K hade resonerat på samma sätt som jag gjorde för tre år sedan hade han kanske sagt åt mig att ta på mig ett par Carharts och köra omkring i en pickup med hunden på flaket. För det är normen här, häruppe i Alaska, som jag har uppfattat den. Vilken otrolig insikt att känna att jag inte behöver förändra mig, att jag kan fortsätta vara jag samtidigt som jag utvecklas. Svenskan. Stadstjejen. Som vill ha både karriären, kärleken och äventyret. Och som kan stanna upp och hitta sig själv mitt uppe i allt. Om och om igen.


TACK för att ni följer med mig här på bloggen! Som jag skrivit tidigare är ni min familj här i cyberrymden och en del av mig som jag inte skulle vilja vara utan. Med er delar jag vardag, hjärta och smärta och jag är så tacksam för att ni fortsätter vara en del av min resa och att jag även får följa med på era! TACK