Internationella kvinnodagen
Internationella Kvinnodagen ska jag fira genom att ta med mormor Gladys, hemmafru Siliva och student Savannah på en genuin fika, en fin svensk företeelse. De hade aldrig hört talas om Kvinnodagen. Jag ska berätta dess historia för dem, om våra värderingar i Sverige, och mina funderingar kring jämställdhet.
Internationella kvinnodagen uppmärksammar kvinnor och våra rättigheter världen över; en tradition som har sitt ursprung i kommunismens Ryssland, socialismens Tyskland och som rör frågor som belystes redan 1909 i USA. Delstaterna Utah och Wyoming i USA var först med att tilldela kvinnor rösträtt redan 1869. I Sverige fick vi allmän rösträtt 1921 och som land har vi gjort oss kända för att ligga i topp när det gäller jämställdhetspolitik. Tittar vi lite närmare kan vi dock se att Sverige har halkat efter i jämställdhetstoppen. Enligt senaste Gender GAP Index utfärdat av FNs konvention, har Norge, Finland och Island puttat ned Sverige till en fjärdeplats. USA hamnar, jämförelsevis lågt, på en 31a plats.
Kvinnodagen för mig, innebär reflektion kring min egen situation, skillnader och likheter i jämställdhetsfrågan mellan Sverige och USA och övriga delar av världen. Uppväxt i Sverige, i en välmående familj, med möjlighet till utbildning, sabbatsår, studielån etc. är det väldigt lätt att börja ta saker för givet. Rättigheten att studera, dessutom gratis, har jag tagit för given. Att dessutom kunna resa jorden runt under studielov, har jag sett som en sak som "alla svenskar gör". Att det skulle råda skillnad mellan killar och tjejer och deras rättigheter till detta i Sverige, det har jag överhuvudtaget inte reflekterat över. Under hela min studietid har jag levt med uppfattningen att Sverige är jämställt. Jag har intalats att jag kan bli vad jag vill. Faktum är att det var först när jag började arbeta som jag insåg att vi i Sverige fortfarande är långt ifrån den totala jämställdhet som vi till synes eftersträvar. I synnerhet i vissa branscher.
Att jag befinner mig i USA har gjort det möjligt för mig att synliggöra och ifrågasätta de normer jag lever med som svensk. I USA måste man, i de flesta fall, betala för sin utbildning. Här finns folkgrupper av många olika slag; Amish, kvinnor och män som helt tar avstånd från dagens teknik och lever organiskt och försörjer sig på sina hantverk, hemmafruar, som kanske är välutbildade, men som valt bort arbete för att ägna sig åt hem och barn, diverse extrema kristna grupper som av olika skäl väljer att utbilda sina barn i hemmet osv. Samtidigt var det i USA kvinnorörelsen föddes, här finns mängder av exempel på vad vi i Sverige ser som starka kvinnor (Madonna, Hilary Clinton, Susan Chambers) som har inflytande, makt, tjänar egna pengar och har utbildning.
Min slutsats är att enligt det normer som finns vad gäller jämställdhet idag, ligger USA långt efter Sverige. Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över det där med valmöjligheten, grundstommen i vad vi kallar jämställdhet. I USA verkar det mesta accepteras; vill du utbilda dig och sikta på att bli president, go ahead! Vill du vara hemma med dina barn, leva på din mans inkomst och göra perfekta cupcakes, you are so welcome! Vill du ägna dig strikt åt din religion, odla dina egna grödor, gå omkring i vadmalskjol och fördöma tvn? Självklart, det är ett fritt land! Skulle jag däremot sträva efter något av ovanstående i Sverige, är jag övertygad om att mina mål i de två senare exemplen skulle fördömas. Lyckligtvis är vi påväg bort från den tidigare rådande jantelagen, som även skulle innebära att vi ser ner på den som försöker lyckas med det första exemplet. Är det egentligen jämställdhet?
Vad vill jag då säga med det här? Jo, jag är otroligt tacksam för att jag fostrats i en miljö som gör att jag värderar utbildning, lika lön och samma möjligheter för män och kvinnor högt. Jag är även tacksam för att jag genom att ha möjligheten att resa är införstådd med hur priviligerad jag som svensk är, som kan ta dessa värden för givet. Samtidigt vill jag ödmjukt påpeka att vi i Sverige, kanske till viss del på grund av vår syn på jämställdhet, har lärt oss att se ned på människor som inte lever efter samma normer och strävar efter samma mål, som vi. Under min uppväxt lärde jag mig att sträva efter att vara självständig och att karriär var en nödvändighet. Jag tittade oförstående på Jehovas vittnet och hemmafru var för mig ett ideal begravt i 1800 talet. Jag menar inte att mina egna normer har förändrats; jag har bara lärt mig att acceptera och respektera andras.
