Äntligen!!!!!

Flera av er har undrat hur det går med immigrationen, det har verkligen inte hänt någonting sedan jag var och lämnade fingeravtryck i juni. Har varit orolig för om vi gjort något galet, om de har tappat bort vår ansökan, om vi fått avslag, om de blandat ihop mina fingeravtryck med någon kraftigt kriminell..ja, ni vet hur man kan gå och analysera sönder saker när man väntar på viktiga besked. Så IDAG kom det!!! Ett litet brev i brevlådan som kallar oss till intervju den 26 augusti. 25 24 dagar. Nedräkningen börjar..........NU! :)





Bild tagen en solig dag i mars på Saltholmen i Göteborg. Den skickade vi till Migrationsverket i Sverige när K skulle flytta till Göteborg. Det var tre år sen...


Dagens Latte

Nu sitter jag på Barnes and Nobles med en JÄTTELATTE och ler. Det var inte alls läskigt att lämna fingeravtryck, även om det kändes lite formellt. Jag fick gå igenom säkerhetskontroll två gånger och lämna dator, kamera etc. till vakterna. Kände mig NAKEN igen. Men fotot på ögat var bara som en vanlig ID fotografering och farbrorn som skötte det hela sa att fingeravtrycken kasseras så fort de har konstaterat att jag inte är kriminell på någotvis. I väntrummet satt en mexicansk familj, ett par med en bebis, en tant från Australien och ett nygift par där tjejen var från Bulgarien. Hon log och var lycklig. Det gjorde vi förresten allihop. Ett steg närmare ett NORMALT liv.

Puss på er!


BiG Sister is watching you...

Snart ska jag iväg och lämna mina BIOMETRICS, alltså fingeravtryck. Detta är en del av immigrationsprocessen när man söker grönt kort i USA. De ska även ta kort på baksidan av mitt ÖGA. Ögat är väl ett av de få ställen på kroppen som folk undviker att plastikoperera, eller, det måste iallafall vara svårt att ändra baksidan av sitt öga. Har hört någonstans att man även kan utläsa eventuella sjukdomar och vitaminbrist etc. bara genom att titta på ögat, låter coolt. Iallafall, efter imorgon finns jag som en fil i det amerikanska systemet. Mitt öga och allt. Känner mig. NAKEN. Men jag gör allt för kärleken, ni får FOTA MINA TÅR om det så behövs!!






 


Aj aj aj aj aj

Usch vad läskigt. Jag hatar att gå till doktorn. Det är så utelämnande att sitta där och prata med en främmande gammal gubbe om vilka sjukdomar jag har/haft/kan tänkas ha, vilka preventivmedel jag använder, vilka sjukdomar mina föräldrar har, ja, han skulle veta allt. Dessutom tog de en massa prover och tappade mig på BLOD. Sköterskan tyckte mitt blod såg ut som ett riktigt gott RÖDVIN, trevlig kommentar när hon själv såg ut som en VAMPYR. Usch. Ska tillbaka om två dagar och då ska de konstatera om jag har Tuberkulos (finns det fortfarande??) eller SYFILIS. Trevligt inlägg, men var tvungen att skriva av mig.





Om den lilla pricken på armen är röd på torsdag har jag förmodligen Tuberkulos, då är det tack o hej


Dagens Pepp

Godmorgon Darlings! Haft en härlig dag? Jag vaknade av en mysig katt som kröp ned under täcket. Idag ska jag iväg till otäcka doktorn som ska ta en massa prover och gå igenom hela min kropp. Känns riktigt läskigt och gör mig verkligen påmind om att jag fortfarande är en "alien" här som ansöker om att få stanna. Som tur var fick jag lite extra pepp när jag läste det här budskapet. Wish me luck :)





Scary scary Doctor

Nu har jag bokat tid hos doktorn för hälsoundersökning. Det är ett steg i immigrationsprocessen, de måste ju veta att jag inte bär på några livsfarliga sjukdomar. Ska träffa Dr. Walker imorgon och ta med mig samtliga dokument som styrker vilka vaccinationer jag har fått. Det var inte lätt vill jag lova, att hitta alla dessa papper. Mamma och pappa var tvungna att kontakta stadsarkivet och vårdcentralen och smittskyddsinstitutet och gud vet allt. Det finns inget register i Sverige idag som samlar sådan information. Lite konstigt, jag trodde vi låg i framkant vad gäller vårdbyråkrati. Det ska visst upprättas ett sådant, men då med de vaccinationer som man fått från och med i år. Appropå doktorer, är det någon som har sett den här filmen? Scary scary


80 talist och hemmafru

Läste den här artikeln i DN idag och det kom faktiskt som en chock när jag insåg att den handlade om mig, 80-talist och hemmafru. Just nu iallafall. Måste säga att hela min uppväxt har jag strävat efter att vidareutbilda mig och göra karriär, att BLI någon. När jag nu ser tillbaka på min skolgång och karriär, inser jag att den där NÅGON inte nödvändigtvis är den där affärskvinnan som armbågar sig fram som jag kanske först trodde. För mig är utveckling lika med mognad och självinsikt och det är något jag har funnit här, som hemmafru i Alaska. Det känns så skönt att kunna säga att framgång inte MÅSTE innebära ett välbetalt jobb och kontor på Stureplan; andra mål är HELT OK och kan OCKSÅ göra dig till en vis människa. Missförstå mig inte, jag tycker att det är SUPERVIKTIGT att sätt upp mål i livet och att sträva efter att utvecklas. Ett mål jag har är att börja jobba igen när jag får mitt Greencard. MEN, som människa utvecklas man inte bara genom att göra karriär. Många av de människor som jag idag ser som framgångsrika har lyckats med att uppnå ANDLIGA mål. Andra har valt att satsa 100% på FAMILJELIVET. Andra har vågat ta steget ÅT SIDAN av karriärsstegen och valt att satsa på något de senare i livet insett att de brinner för. Jag tycker att artikeln är viktig därför att den visar att det finns alternativa livsmål, KÄRLEK, FAMILJ, SPIRITUALITET, HÄLSA eller vad det nu kan vara, som är MINST lika viktiga för personlig utveckling. Jag tycker att man ska satsa stenhårt på sin karriär om man brinner för det! Om man sen inser att man egentligen föredrar att vara hemma med sina barn, då är det ett LIKA VIKTIGT LIVSMÅL.  

Imorgon går flyget..

tillbaka till Arlanda. Jag kommer inte vara med på planet utan befinner mig förmodligen på gymet när de ropar ut mitt namn i högtalarna. Det kommer kännas konstigt, overkligt och lite busigt, nu är det liksom på riktigt hela den här emigrationsgrejen. Snart har FedEx levererat vår ansökan i Chicago och förhoppningsvis accepterar de den och tar beslut om att jag kan stanna ganska snart. Sen börjar ett helt nytt kapitel med amerikanskt körkort, försäkringar, jobbsökande och hela faderullan. Du frågar mig om det är värt det? Efter flera år av hattande hit och dit, långdistansförhållande och velande kan jag bara svara; VISST är det VÄRT det!





Update

Hej igen bloggen :) Nu börjar jag landa igen efter en hektisk vecka och en helg på rosa moln. Det är konstigt, även om vi inte känner oss som "gifta" så känner man av förändringen. Nu börjar liksom en ny fas där alternativet att åka hem till Sverige och pendla och leva på distans känns väldigt långt borta. Samtidigt är det inte helt klart ännu att jag kan stanna. Tänk om mitt visa hinner gå ut innan jag har svar på min ansökan? Då blir jag ju "illegal invandrare". Vad händer då? Kommer en militärgubbe och hämtar mig och sätter mig på ett plan? Får jag terroriststämpel? Får jag ens komma tillbaka in i landet igen? Nej usch, vill ha besked NU så att vi vet. 

 


2010-04-25

Nu kan jag berätta min hemlighet - Vi har gift oss! Att detta hölls hemligt så länge beror på att Kendrick befann sig på konferens och kom tillbaka till Fairbanks kvällen innan. Med alla inställda flyg var det helt enkelt oklart om han skulle hinna hit i tid. Men han kom fram som han skulle och söndagen den 25 april 2010 tackade vi ja till varandra för första gången. Närvarande vid cermonin var mina föräldrar via Skype, Kendricks mormor Gladys och hennes man Marty samt familjen Coscon som vi lärt känna här uppe.

Nu till någonting som är väldigt viktigt för oss att ni känner till och förhoppningsvis har förståelse för. Kendrick och jag älskar varandra mycket, men anledningen till den här cermonin var att jag ska ha möjlighet att stanna i USA, kunna arbeta och slippa åka fram och tillbaka. Vi har därför bestämt oss för att, för oss, är detta en cermoni som bekräftar vårt samboskap. Bröllop, med allt vad det innebär, kommer vi att hålla i framtiden när vi har möjlighet att samla våra nära och kära. Och när vi själva känner oss redo förstås.

Cermonin var mycket enkel och kändes helt rätt för oss. JoAnn som vigde oss var klädd i jeans och själv körde jag 40talsstuk. Trots att det "bara" var en bekräftelse av vårt samboskap rördes jag till tårar när Kendrick läste sina löften och när vi var klara blev det en öm kyss med lite lätt sälta. :) Efter cermonin fick vi en blombukett via Skype som mamma plockat i deras trädgård vilket gjorde mig så himla glad. Precis den vackra enkelhet som vi ville att cermonin skulle vara. Sedan visade jag amerikanarna innebörden av ordet fika och serverade de sju sortes kakor som jag kämpat med i veckan. När våra gäster hade gått kändes det helt rätt att fortsätta dagen precis som en vanlig söndag. Vi la oss på vardagsrumsmattan och mös med våra katter, senare på kvällen hyrde vi film och köpte pizza.

För att klargöra det hela så ber vi er alltså vänta med gratulationer och presenter tills det är dags "igen". :) Det sker först när pappa lämnar över mig som brud.



Vi laddade med amerikanska pannkakor till frukost







We are gathered here today...








SMACK!



Tihi tihi





Fundersam Belle, vad gör dom?





To be continued..


Hej Alaska

Min första vecka i Alaska blev en härlig bergodalbana av känslor och upplevelser. Möttes på flygplatsen av K med en ros i handen och en försiktig kram. Kändes nästan overkligt. I bilen väntade resten av buketten. Vi åkte direkt hem där jag bekantade mig med alla rum, som såg ut ungefär som på Skype, fast mindre suddiga. Dagen efter var K på jobbet och jag fick roa mig själv. Det gjorde jag på promenad i Vinterland. På onsdagen landade jag och kände mig otroligt ledsen över att så många jag tycker om är så långt bort, att jag gett upp jobb och liv i Gbg för något jag inte vet hur det kommer att bli. En ganska naturlig reaktion, finns det någon som aldrig känner rädsla mitt i hoppet? Jag tror att människan av naturen är rädd och tvekar inför det okända. Det vi har är ju så mycket säkrare, så mycket tryggare. Idag känner jag mig glad över att jag vågade.


Nyare inlägg
RSS 2.0Blogg listad på Bloggtoppen.se Resor bloggar bloglovin