marielsworld

Hejhej bloggen,

Tänk vad glad jag blev, alla som kom till min svenskalektion förra gången var tillbaka för lektion två. Antingen beslutade de sig för att ge mig en chans till eller så kanske de till och med tyckte jag var BRA på att lära ut.

Att lära ut svenska medför en ny och annorlunda känsla. Jag jobbar ideelt och får alltså inte betalt, men det känns som att det ger mig otroligt mycket mer. Helt absurt egentligen, här sitter jag på andra sidan jordklotet med en liten skara pensionärer som vill att jag ska lära dem vårt vackra språk som bara nio miljoner människor talar. De kämpar med rr en och korta och långa vokaler och vill lära sig allt. Idag stormade vi på med verb och substantiv i bestämd form.

Ni vet hur man går omkring med en massa förutfattade meningar om saker och ting hela tiden. Jag har t ex. inte tänkt på att ta fram hemsidor med material på svenska, mina elever är ju pensionärer. Så har jag tänkt ja. Blev lite chockad idag när min elev som är runt sjuttio lade ribban genom att demonstrera en svenskapplication till sin Ipad som hon tagit med sig. Pensionär var det ja, inte efterbliven, snarare HIGHTECH.

Appropå förutfattade meningar. På mitt jobb sitter en tjej i receptionen. Med betoning på sitter, hon sitter nämligen i rullstol. Tjejen är dessutom cirka en (1) meter hög. Jag kände igen henne direkt eftersom hon handlat av mig i kassan på Fred Myers. Flera gånger har jag sett henne komma körandes i sin permobil med shoppinglistan i högsta hugg. Flera gånger har jag också tänkt, stackarn. Vad jobbigt. Så liten och rullstol på det. Eller hur.

Receptionisten på mitt jobb är fasiken den snabbaste jag stött på i mitt liv. Hon växlar på i 170, coordinerar och sorterar och hinner dessutom med att vara trevlig. Glad är hon också. I rullstol. En meter hög. RESPEKT. Är så himla glad att jag fått chansen att träffa henne. Och mina förutfattade meningar lägger jag i skåpet.