Tandvärk

Jag är fullt medveten om att det var mitt eget val att dra ut de förbaskade tänderna, dessutom av anledningen att "försköna mitt yttre", så egentligen har jag ingen rätt att beklaga mig. Men nu gör jag det ändå, HELVETE vad ont det gör. Nu har jag slut på medicin och det värker i hela huvudet. Nyponsoppan hjälper, och jag vet att det är en del av läkningsprocessen men nu får det väl ändå räcka.

Sådär, tack för att ni ville lyssna. Jag vet att min lilla tandvärk egentligen inte ens är en droppe i havet av världsproblem. Tyvärr har den råkat få stort utrymme den här veckan i det som kallas Jag. Nu ska jag försöka mota bort den genom att tänka på vad jag är tacksam över istället.

Jag är tacksam över att jag förhoppningsvis tack vare den här tandvärken kommer ha ett "Million Dollar Smile" om en sisådär två år.

Mitt nya "Million Dollar Smile" kommer förhoppningsvis leda till ett fantastikst toppjobb inom en toppfirma med toppkollegor.

På mitt nya toppjobb på toppfirman kommer jag förhoppningsvis med hjälp av mitt "Million Dollar Smile" och mina toppkollegor lösa världsproblem.

Så där ja, lite tandvärk är ju egentligen inte hela världen.


Stick smärta STICK


 Nu sitter jag här, fyra visdomar fattigare. Lättad över hur snabbt det gick, men lite småsur för att det faktiskt gör ganska ont. Vad hittar man på egentligen, när gommen värker så man tror man ska gå av på mitten och man inte kan gå ut för man måste ha kylbandage runt huvudet?

Man hittar en ny hobby såklart. Eller återupptar nån gammal avdankad, nåt som man kan, men kanske trodde att man hade glömt bort. VIPS så kan hjärnan fokusera på annat än smärtan. Jag föll för STICKNING (tant trendensen fortsätter att hålla i sig). En rulle garn, två stickor och några youtube klipp var allt som behövdes. Herregud, det gör väl inget att det gör lite ont, jag sitter ju här och SKAPAR nu för bövelen!




(Som komplement rekommenderar jag även VARM NYPONSOPPA med VANILJGLASS, några avsnitt av HOLLYWOODFRUARNA samt 800 mg Ibuprofen.)


Haha, detta inlägg hamnar ju naturligt under MarieLs visdomar


Pensionär, inte efterbliven

Hejhej bloggen,

Tänk vad glad jag blev, alla som kom till min svenskalektion förra gången var tillbaka för lektion två. Antingen beslutade de sig för att ge mig en chans till eller så kanske de till och med tyckte jag var BRA på att lära ut.

Att lära ut svenska medför en ny och annorlunda känsla. Jag jobbar ideelt och får alltså inte betalt, men det känns som att det ger mig otroligt mycket mer. Helt absurt egentligen, här sitter jag på andra sidan jordklotet med en liten skara pensionärer som vill att jag ska lära dem vårt vackra språk som bara nio miljoner människor talar. De kämpar med rr en och korta och långa vokaler och vill lära sig allt. Idag stormade vi på med verb och substantiv i bestämd form.

Ni vet hur man går omkring med en massa förutfattade meningar om saker och ting hela tiden. Jag har t ex. inte tänkt på att ta fram hemsidor med material på svenska, mina elever är ju pensionärer. Så har jag tänkt ja. Blev lite chockad idag när min elev som är runt sjuttio lade ribban genom att demonstrera en svenskapplication till sin Ipad som hon tagit med sig. Pensionär var det ja, inte efterbliven, snarare HIGHTECH.

Appropå förutfattade meningar. På mitt jobb sitter en tjej i receptionen. Med betoning på sitter, hon sitter nämligen i rullstol. Tjejen är dessutom cirka en (1) meter hög. Jag kände igen henne direkt eftersom hon handlat av mig i kassan på Fred Myers. Flera gånger har jag sett henne komma körandes i sin permobil med shoppinglistan i högsta hugg. Flera gånger har jag också tänkt, stackarn. Vad jobbigt. Så liten och rullstol på det. Eller hur.

Receptionisten på mitt jobb är fasiken den snabbaste jag stött på i mitt liv. Hon växlar på i 170, coordinerar och sorterar och hinner dessutom med att vara trevlig. Glad är hon också. I rullstol. En meter hög. RESPEKT. Är så himla glad att jag fått chansen att träffa henne. Och mina förutfattade meningar lägger jag i skåpet.




Sluta grubbla börja trolla



Så här kan det gå om man försöker ta en genväg när man är ute och går i Alaska. Efter att ha försökt trampa mig fram genom den lårhöga snön ettag var jag så slut att jag la med ned och rullade till stigen där det var mindre snö. Skrattade så jag fick ont i magen!

Ni som redan är överlyckliga behöver inte läsa det här, ni som grubblar, LÄS!

Som ni säkert märkt skriver jag mindre och mindre här på bloggen. Jag tror att en stor anledning till det är att jag grubblar mindre och mindre. Många av mina inlägg har handlat om omställningen att flytta till Alaska och alla stora skillnader mellan USA och Sverige. Det har känts som att jag har strävat emot och varit negativ mot allt som är annorlunda och så har jag känt behov av att skriva om det. Egentligen vill jag ju helst inte grubbla alls utan bara leva och vara lycklig i nuet. Nu är det fokus på det! 

Vet inte om ni har följt den, men det har gått en serie på svt (play) som heter Jakten på lyckan. Journalisten Hanna har i programmet försökt hitta det rätta receptet på att bli och vara lycklig och testat på en massa olika saker. I sista programmet kom hon fram till att man egentligen bara behöver tre saker för att vara lycklig. 1. Något att göra. 2. Någon att älska. 3. Något att se fram emot. Inga konstigheter liksom.

Jag känner mig lycklig nu. Jag tror att vi i många fall grubblar alldeles för mycket vilket gör att vi känner oss olyckliga. Synd, när det egentligen tydligen är så enkelt som de tre punkterna ovan.

Något att göra. För det flesta jag känner handlar det om ett jobb. Ett jobb där man kan använda sina kunskaper. Och där man utvecklas. För endel handlar det här jobbet om att vara projektledaren i sin familj. För andra att klara alla tentor för terminen.

Någon att älska. Alla har vi någon. Ofta glömmer vi bort det. Särskilt när vi grubblar. älska mer och grubbla mindre. Tänk om det faktiskt kunde vara så enkelt som Hanna kom fram till!?

Något att se fram emot. Ibland känns det som att man hamnar i ett hjul som slirar och inte åker framåt. Lyckan kommer när hjulet slutar slira. När förändring sker. När vi bokar resan, planerar festen eller inreder babyrummet. Ibland kan längtan vara själva lyckan.


Jag har iallafall insett att jag inte har någon anledning att sitta och grubbla. Inte har jag tid heller. Det är skönt.

Ja, och så måste jag tillägga att om man nu fastnat i ett hjul och ägnar mycket tid åt grubbel (tex. sitter och väntar på Greencard) inte har något att göra (när man är van att jobba och använda sina kunskaper) och inte har något att se fram emot (inte får resa för man inte får lämna landet) då är det EXTRA viktigt att prata MYCKET med de man älskar, skaffa sig en ny HOBBY och inse att man visst har MASSOR att se fram emot!




Embrace me spring

Okej, nu ger jag mig. nu får det f-n vara slut på vintern. Jag vill ha sol och värme. Jag vill cykla med håret fladdrande i sommarvinden, jag vill ha skor med öppna tår och korta jeansshorts. Jag vill att det ska lukta liljekonvalj och syréner och jag vill så frön som gror och växer så det knakar. Solen är min Gud och sommaren min religion, det är vad ett år i Alaska har fått mig att inse.

Bilderna är tagna i vår sommarstuga i Sörmland.












Mamma och Pappa och Kärlek

Min mamma och pappa är fortfarande kära. Idag har de varit gifta i 30 år. När de gifte sig var det poppis med mindre bröllop eller inget alls. Tänk liten fjällkyrka i Sälen, tjocka vinterpälsar, bohem klänning och samekängor. 

 Nästan precis lika länge som de varit gifta har jag funnits. Hade vi levt på 1800 talet hade jag varit på gränsen till SKANDAL. Nu gör vi ju inte det och jag känner mig som en högst vanlig nästan 30åring. Med riktigt härliga föräldrar.  

Om jag får önska så önskar jag att jag får uppleva en lika lång och fantastisk KÄRLEKSRESA som den de befinner sig på. De har lärt mig att kärlek är så mycket mer än att vara kär. Kärlek är att först älska sig själv. När man väl.... PRECIS HÄR FRÅGAR K MIG HUR MÅNGA ZOMBIES JAG TROR ATT HAN SKULLE KUNNA SLÅ NED OM HAN HADE TVÅ SVÄRD.

 Ja alltså, kärlek är så mycket mer än att gå omkring på rosa moln hela tiden. Kärleken kan uppstå, helt oväntat, men för att bevara den måste man lägga i en helt annan växel. Kärlek för mig handlar om att känna glädje över att kunna göra sin partner glad. Att glädjas därför att ens partner anstränger sig för att göra dig glad. Kärlek handlar också om att utstå påfrestningar, motstå frestelser och att genomgå förändringar. Varje hinder kan förvandlas till en extra stark byggsten om man beslutar att övervinna det tillsammans. Kärlek handlar inte bara om toppar, inte heller bara om dalar. Kärlek är att kunna dela med sig och utgå från ett gemensamt perspektiv, men också att behålla sitt egna personliga. Kärlek är inte bara den plockade blombuketten och besöket på Tiffany´s. Kärlek är också modet att våga visa sig svag, styrkan som infinner sig när man inser att man är älskad och viljan att lära sig och dela med sig till varandra. 

Mamma och Pappa; ni är fantastiska förebilder och jag är så glad att just jag får vara med på eran resa. Varje dag lär jag mig något nytt om kärlek och varje dag inser jag hur mycket vlja, kraft och gemenskap er kärlek bygger på. 

Grattis på bröllopsdagen!




 

Kära Bullen

Kära Dagbok/Bullen/Bloggen

Förlåt att jag inte har hört av mig på ettag. I förrgår hade jag en pissdag, ni vet en sån där dag när allt bara blir negativt (ni som inte vet vad jag pratar om, hur fasiken gör ni?) Iallafall, jag kände mig ensam, otroligt trött på kylan, mörkret och alla amerikaner (förlåt, det finns också ni som är underbara, det var de andra jag tänkte på) Ibland vill man liksom bara ha någon i närheten att kunna ösa ur sig allt på, en Molgan som kan nicka och säga "jag förstår dig". Min kärlek K är ganska bra på det där i vanliga fall, han har bott i Sverige i tre år och fick känna på kulturskillnaden mellan Sverige och USA den vägen så han vet lite hur jag tänker. Men den här veckan är han i soliga Kalifornien på utbildning. Det är då man behöver en Molgan. Eller Molganina. Helst en svensk sådan. Typ i min ålder. Med samma bakgrund och värderingar. Som kan lyssna, hmma och säga "ja men visst är det så Marie, alla andra är dumma i huvudet och du har rätt".

Idag är jag gladare! Igår var min sista dag på Fred Myers och jag firade med Pizza, Riesling och lite sovmorgon. (Humörhöjare 1) Under morgonpromenaden med Kenza fick jag ett samtal om blomleverans (Humörhöjare 2), K hade skickat blommor för att påminna mig om att våren kommer snart. Kenza och jag såg massor med skidåkare under promenaden och fick även närkontakt med en hundspannsförare som skrek "GET OUT OF THE WAY". En av hennes hundar rusade in i Kenza som slog en kullerbytta i snön, såg läskigt ut men hon tyckte det var skoj! (Humörhöjare 3) Efter promenaden var jag så sugen på att själv susa runt i snön att jag åkte och hyrde ett par skidor, "skatestyle" vilket jag aldrig provat innan. Under första provåket ringde EN SVENSKA som befinner sig i Fairbanks som jag ska fika med imorrn.  Humörhöjare 4) Nu sitter jag och gottar mig med en påse chips (Humörhöjare 5) och ett glas Riesling (Humörhöjare 6) och kan inte förstå hur jag kunde vara så arg och vrång för bara några dagar sen. Det var väl den där vågen som dom pratar om i Mars och Venus boken. Nu är det lugnt vatten igen



Min inre resa

Året som gått 


Vilket år. Vilken berg och dalbana av känslor och äventyr, ytttre som inre.


Vi börjar med det inre..


Nyåret 2010 stod jag i Västerås med skumpa i ena handen och mobilen i den andra och önskade min älskling på andra sidan jorden gott nytt år. Hjärtat värkte av längtan. Vårt år. Året 2010.


Det här har varit året då jag släppte allt och reste för att leva med den jag älskade. Rosa moln, fäbodlycka och fokus på tvåsamheten, kärleken. Vi har ingått äktenskap, skaffat hus, bilar, katter och hundar och fått en Crocpot i inflyttningspresent.


Mitt uppe i allt detta upptäckte jag att jag hade tappat mig själv på vägen. Vem var hon egentligen den där MarieL? Vem är hon? Året 2010 blev året då jag hittade tillbaka och upptäckte mig själv på nytt. (Nu skulle man kunna tro att jag börjat en artikel för Kropp och Knopp, men riktigt så kul ska vi inte ha) Helt plötsligt slets jag mellan en hel uppsjö av normer och olika sätt att vara jag på. Min verklighet hade satts på prov, och bitarna i pusslet som jag trodde var komplett har ändrat både färg och form. MarieLs pussel, pusslet där det enda konstanta är förändringen.


Under året som gått har jag gått igenom många prövningar. Att ta klivet och prioritera tvåsamheten framför karriären var för mig en gigantisk prövning och svårare än jag förberett mig på. De sju månader jag spenderade “i karantän” i väntan på Greencard var ett hoppande mellan galna psykbryt där jag attackerade allt och alla med min frustration, och chocken att faktiskt glädjas åt min nya roll som tillfällig hemmafru med tomatodlingar, middagar och nymålade väggar.


Såhär i efterhand inser jag att jag under den här tiden har haft möjligheten att återupptäcka sidor hos mig själv som liksom legat och pyst under ytan. Min passion för skrivande, teckning och måleri som jag haft sedan barn har väckts till liv, dels genom bloggen men också tack vare en kurs jag gick i somras. Jag har också insett hur viktig min familj är för mig. Familjen, som jag bara träffade under loven när jag studerade, pratar jag numera med flera gånger i veckan över Skype och det känns nästan som att vi har kommit varandra närmre, trots det geografiska avståndet.


Sist men inte minst har jag under den här tiden utvecklat den sida hos mig själv som jag gärna kallar för “kulturell ödmjukhet”. Jag kommer ihåg när K flyttade till Sverige för tre år sedan. Jag hade så många synpunkter på att han skulle bete sig si och så, gå klädd si och så och intressera sig för dittan och dattan. Avvikande från den svenska normen var något läskigt, oacceptabelt. Om K hade resonerat på samma sätt som jag gjorde för tre år sedan hade han kanske sagt åt mig att ta på mig ett par Carharts och köra omkring i en pickup med hunden på flaket. För det är normen här, häruppe i Alaska, som jag har uppfattat den. Vilken otrolig insikt att känna att jag inte behöver förändra mig, att jag kan fortsätta vara jag samtidigt som jag utvecklas. Svenskan. Stadstjejen. Som vill ha både karriären, kärleken och äventyret. Och som kan stanna upp och hitta sig själv mitt uppe i allt. Om och om igen.


TACK för att ni följer med mig här på bloggen! Som jag skrivit tidigare är ni min familj här i cyberrymden och en del av mig som jag inte skulle vilja vara utan. Med er delar jag vardag, hjärta och smärta och jag är så tacksam för att ni fortsätter vara en del av min resa och att jag även får följa med på era! TACK




Nu trotsar vi kylan

Nu börjar vi närma oss dagar med -40 grader häruppe i Alaska och då gäller det att vara förberedd. Här är mina absolut hetaste tips mot tråkigt humör och kalla fötter när det isar till. Nu trotsar vi kylan!



Dagens ljus

Jag erkänner. Jag är totalt beroende av solljus för att jag ska må bra. Under sommaren spritter det i kroppen på mig; jag sover mindre, har mer energi och en hel trevlighetskommitté i mungipan. När vintern kommer och det blir mörkare vill jag gärna sova både 9 och 10 timmar per dygn, jag har energi som en förfrusen tomatplanta och vill ofta hellre ligga under en filt än anordna fantasifulla kuligheter. Jag har, har jag förstått nu, extra tydliga band till mina rötter, de lite äldre HOMO SAPIENS.

Det är inte helt omöjligt att urtidsmänniskan gick i ide under vintern. Och för tvåhundraår sen vaknade vi med tuppen, som vaknade med solen, som gjorde att vi sov längre under vinterhalvåret. Helt naturligt. 

Äsch, för att komma till saken. Det finns förmodligen fler som är som jag. Som blir hängiga under vintern. Eftersom jag nu bor i Alaska där det är vinter lite oftare än i övriga delar av världen har jag förberett mig och försökt ta reda på vad jag kan göra för att trevlighetskommittén ska regera även under vintern.  

 
Här kommer några snabba tips, de flesta har jag lärt mig av MAMMA (även om det tog 28 år innan jag faktiskt lyssnade) Nu ska jag ut och pulsa i snön!









Fredagsfilosofen fast på lördagen

Hej Kära Bloggvänner,

Hoppas ni har det soligt! Hemma hos mig puttrar kaffebryggaren och på nedervåningen fightas Belle och Kenza om Ks uppmärksamhet. Snart ska vi ut på långpromenad. Jisses, man skulle kunna tro att jag börjar närma mig 65, om min mamma hade en blogg skulle det kunna låta likadant..fast hon skulle nog inte upskattat de goda Margarithorna som serverades på mexarstället där vi var igår. Riktigt härliga drinkar och färgstark miljö kan verkligen få en att tro att man tagit flyget till Cabo San Lucas!

Nu till någonting helt annat. Som den FREDAGSFILOSOF jag är (ja, jag vet att det är lördag är lite sen) vill jag idag slå ett slag för det där med att TA HAND OM SIN KÄRNA. Hur menar jag då? Det finns många sätt att se det på. I torsdags var det öppet hus på stället där jag tränar så man kunde prova på alla träningsformerna gratis. Där träffade jag en tjej som verkligen hade pejl på sin kärna. CORE INSTRUKTÖREN. Hon kände sin kärna så väl att hon kunde ligga på golvet och lyfta båda benen enbart med hjälp av magmusklerna samtidigt som hon sjöng HÖGT till QUEENS "Ive got to break free". Leendes. Med armarna i luften. Självklart försökte jag göra likadant, så nu har jag ett blåsvart märke över hela svanskotan. Min kärna är lite..otränad.

Sen finns det ju andra sätt att ta hand om och försöka lära känna sin kärna, sitt innersta, på. FLYTTA UTOMLANDS är ett sätt som jag provar. I mitt fall är det först när jagflyttat från mitt hemland som jag insett hur stor del det är av mig själv, av min KÄRNA. För mig var det först då jag flyttade som jag upptäckte att ordet LAGOM är en del av min kärna, att ordet SJÄLVSTÄNDIG är något som jag växt upp med och strävat efter och att jag innerst inne alltid kommer att vara SVENSK. Alla dessa ord, dessa delar av min KÄRNA, är något som har satts på prov under min flytt. Här i det stora landet i väst finns inte ordet lagom. Att känna sig självständig som alien och arbetslös i ett annat land var för mig omöjligt, jag har aldrig tidigare känt ett så starkt beroende till nära och kära. Något som helt går emot mina innersta värden, min kärna. Att vara svensk, med allt det symboliserar, blev helt plötsligt väldigt viktigt för mig efter min flytt. Jag blir överlycklig över en burk ABBAs sill, jag pratar mig varm om allt från Midsommar till kurbitz och stoltheten över var jag kommer ifrån har aldrig förr varit så stark som nu. Kort sagt; flytt utomlands är ett fantastiskt sätt att sätta sina inre värden på prov och att upptäcka sin KÄRNA. 




  


Men än är jag husfru...

Lyx för mig är att ha möjligheten att ägna fyra timmar av sin dag åt att plocka lingon och koka sin egen sylt. Jag ska bevara minnet och ta fram det sen när jag jobbar över någon kväll... 




Fredagsfilosofen talar


Så det så

Det tar tid att tämja en elefant




bild härifrån


Btw





Dagens visdom, gäller alla som läser den här bloggen :)
(kort från http://kreativinsikt.jetshop.se/)



Från Kaos till Möjligheter






Och vem f-n är det egentligen? Var det första jag tänkte när jag läste dagens peppkort.

Så här är det nämligen  (som Liza Marklund och Lotta Snickare brukar säga);

Att flytta utomlands (eller kanske också till en ny stad) vänder upp och ned på mycket i ditt liv. Helt plötsligt kan KAOS uppstå på alla plan; förutom allt det praktiska en flytt innefattar  (ett annat ämne vi inte tar upp just nu) öppnas dessutom möjligheten till andra förändringar. Jag skriver möjligheten därför att det är just en möjlighet.

När man flyttar till ett annat land, lämnar man mycket. Man lämnar tryggheten man har i vardagen som innebär att man vet exakt var man hittar mjölken inne på Ica. Man lämnar vänner och familj, relationer som man odlat och vattnat i år, kanske sedan man föddes. I mitt fall lämnade jag även ett välbetalt ekonomjobb, en härlig utsikt över Kungshöjd och vanan att cykla vart jag än skulle. Saker som för mig beskriver vem jag är.

Med alla dessa förändringar som en flytt innebär, är det lätt att tappa bort sig själv mitt i allt. Du har säkert hört talas om "the HONEYMOONPHASE"; första månaderna efter flytten är allt underbart, sedan landar man och inser att man måste skapa sig en ny grund att stå på. Innan man har hittat den grunden är det lätt att känna sig vilse och titta tillbaka på hur man hade det förut. Ord som FRUSTRATION, panik och hemlängtan är milda uttryck som beskriver känslan som uppkommer när man inser att man inte vet var någonting finns inne på Walmart, att man måste skaffa nya vänner och relationer samtidigt som man försöker hålla liv i de gamla, att man kanske måste börja från scratch i karriären och att man måste ta bilen vart man än ska. Dessa förändringar kanske inte låter särskilt svåra att tas med, men tro mig, när allting sker samtidigt är det svårt att inte tappa kontrollen.

Nu till det väsentliga här. Mitt uppe i allt detta kaos med förändringar hit och dit har du möjligheten att UTVECKLA sidor hos dig själv som du har gömt, glömt eller inte visste om. Samtidigt inser du också vad som är din kärna och vad som alltid kommer vara viktigt för dig. Det är när saker runt omkring dig förändras som du även kan upptäcka nya svar på frågor som; Vem är jag? Vad gör jag bäst? Vad vill jag? 

Ungefär där befinner jag mig nu. Idag har jag tagit reda på mina styrkor här. Vilka är dina??

(Det finns personer som är experter på att planera varje steg i sina liv i förväg. Jag tillhör alltså inte den kategorin :)) På gott och ont.


Lösning på Wifebeater

I USA är det allmänt känt att ett vitt linne på en man, eller brynja, kallas för "Wifebeater". Vet inte den ursprungliga anledningen men en typisk "wifebeater" är alltså en vit man som har det lite sämre ställt, kanske bor i en trailor, går klädd i brynja och slår sin fru. Iallafall, jag hittade en kvinnlig motsvarighet häruppe i Alaska. En Husbandtamer. Kan skicka per post om det är nån som behöver en..:)  



DET är jämställdhet

Godmorgon bloggen! Har sjukt mycket att göra idag - ska måla klart allt, städa hela huset, sätta tillbaka alla kontakter, fixa recept och handla mat inför nästa vecka när Ks mamma och Bob är här, ha besiktning med killarna som fixat utsidan av huset och köpa present till Savannah som har 15års kalas imorgon. Lite småstressad alltså. Och så hände precis det som INTE får hända. STOPP I AVLOPPET! :( Fy fan. Cynikern i mig minns en enkät som jag fyllde i på Hanna Fridéns sida för inte så länge sedan. Enkäten handlade om jämställdhet och hur jämställt förhållande man lever i. Jag tycker ju själv att K och jag har ett fantastiskt jämställt förhållande; vi delar på allt, han lagar gärna mat och gör "traditionella" kvinnosysslor, och själv är jag inte rädd för att "ta i" och använda "hammaren", MEN, jag hängde upp mig på en sak i testet. Frågan om vem i förhållandet som rensar avloppet. Det är HAN. Jag har, när jag tänker efter, aldrig behövt göra det. Han har grejat det liksom. Och nu är han på jobbet hela dan och kvällen. Och jag lever ju i ett jämställt förhållande. Och, nej, det finns ingen hyresvärd här som jag kan ringa och be om hjälp.

Kort sagt, GUMMIHANDSKAR OCH MUNSKYDD PÅ, jag klarar tamejfan ALLT! :)

Dagens visdom



Glöm inte att släcka lyset på bilen om du nu inte har en bil som gör det åt dig


Dagens visdom


Vi är också stjärnstoft


Tidigare inlägg
RSS 2.0Blogg listad på Bloggtoppen.se Resor bloggar bloglovin