marielsworld

Flera av er har undrat hur det går med immigrationen, det har verkligen inte hänt någonting sedan jag var och lämnade fingeravtryck i juni. Har varit orolig för om vi gjort något galet, om de har tappat bort vår ansökan, om vi fått avslag, om de blandat ihop mina fingeravtryck med någon kraftigt kriminell..ja, ni vet hur man kan gå och analysera sönder saker när man väntar på viktiga besked. Så IDAG kom det!!! Ett litet brev i brevlådan som kallar oss till intervju den 26 augusti. 25 24 dagar. Nedräkningen börjar..........NU! :)





Bild tagen en solig dag i mars på Saltholmen i Göteborg. Den skickade vi till Migrationsverket i Sverige när K skulle flytta till Göteborg. Det var tre år sen...

Nu sitter jag på Barnes and Nobles med en JÄTTELATTE och ler. Det var inte alls läskigt att lämna fingeravtryck, även om det kändes lite formellt. Jag fick gå igenom säkerhetskontroll två gånger och lämna dator, kamera etc. till vakterna. Kände mig NAKEN igen. Men fotot på ögat var bara som en vanlig ID fotografering och farbrorn som skötte det hela sa att fingeravtrycken kasseras så fort de har konstaterat att jag inte är kriminell på någotvis. I väntrummet satt en mexicansk familj, ett par med en bebis, en tant från Australien och ett nygift par där tjejen var från Bulgarien. Hon log och var lycklig. Det gjorde vi förresten allihop. Ett steg närmare ett NORMALT liv.

Puss på er!

Snart ska jag iväg och lämna mina BIOMETRICS, alltså fingeravtryck. Detta är en del av immigrationsprocessen när man söker grönt kort i USA. De ska även ta kort på baksidan av mitt ÖGA. Ögat är väl ett av de få ställen på kroppen som folk undviker att plastikoperera, eller, det måste iallafall vara svårt att ändra baksidan av sitt öga. Har hört någonstans att man även kan utläsa eventuella sjukdomar och vitaminbrist etc. bara genom att titta på ögat, låter coolt. Iallafall, efter imorgon finns jag som en fil i det amerikanska systemet. Mitt öga och allt. Känner mig. NAKEN. Men jag gör allt för kärleken, ni får FOTA MINA TÅR om det så behövs!!






 

Hej igen bloggen :) Nu börjar jag landa igen efter en hektisk vecka och en helg på rosa moln. Det är konstigt, även om vi inte känner oss som "gifta" så känner man av förändringen. Nu börjar liksom en ny fas där alternativet att åka hem till Sverige och pendla och leva på distans känns väldigt långt borta. Samtidigt är det inte helt klart ännu att jag kan stanna. Tänk om mitt visa hinner gå ut innan jag har svar på min ansökan? Då blir jag ju "illegal invandrare". Vad händer då? Kommer en militärgubbe och hämtar mig och sätter mig på ett plan? Får jag terroriststämpel? Får jag ens komma tillbaka in i landet igen? Nej usch, vill ha besked NU så att vi vet. 

 

Nu kan jag berätta min hemlighet - Vi har gift oss! Att detta hölls hemligt så länge beror på att Kendrick befann sig på konferens och kom tillbaka till Fairbanks kvällen innan. Med alla inställda flyg var det helt enkelt oklart om han skulle hinna hit i tid. Men han kom fram som han skulle och söndagen den 25 april 2010 tackade vi ja till varandra för första gången. Närvarande vid cermonin var mina föräldrar via Skype, Kendricks mormor Gladys och hennes man Marty samt familjen Coscon som vi lärt känna här uppe.

Nu till någonting som är väldigt viktigt för oss att ni känner till och förhoppningsvis har förståelse för. Kendrick och jag älskar varandra mycket, men anledningen till den här cermonin var att jag ska ha möjlighet att stanna i USA, kunna arbeta och slippa åka fram och tillbaka. Vi har därför bestämt oss för att, för oss, är detta en cermoni som bekräftar vårt samboskap. Bröllop, med allt vad det innebär, kommer vi att hålla i framtiden när vi har möjlighet att samla våra nära och kära. Och när vi själva känner oss redo förstås.

Cermonin var mycket enkel och kändes helt rätt för oss. JoAnn som vigde oss var klädd i jeans och själv körde jag 40talsstuk. Trots att det "bara" var en bekräftelse av vårt samboskap rördes jag till tårar när Kendrick läste sina löften och när vi var klara blev det en öm kyss med lite lätt sälta. :) Efter cermonin fick vi en blombukett via Skype som mamma plockat i deras trädgård vilket gjorde mig så himla glad. Precis den vackra enkelhet som vi ville att cermonin skulle vara. Sedan visade jag amerikanarna innebörden av ordet fika och serverade de sju sortes kakor som jag kämpat med i veckan. När våra gäster hade gått kändes det helt rätt att fortsätta dagen precis som en vanlig söndag. Vi la oss på vardagsrumsmattan och mös med våra katter, senare på kvällen hyrde vi film och köpte pizza.

För att klargöra det hela så ber vi er alltså vänta med gratulationer och presenter tills det är dags "igen". :) Det sker först när pappa lämnar över mig som brud.



Vi laddade med amerikanska pannkakor till frukost







We are gathered here today...








SMACK!



Tihi tihi





Fundersam Belle, vad gör dom?





To be continued..

Min första vecka i Alaska blev en härlig bergodalbana av känslor och upplevelser. Möttes på flygplatsen av K med en ros i handen och en försiktig kram. Kändes nästan overkligt. I bilen väntade resten av buketten. Vi åkte direkt hem där jag bekantade mig med alla rum, som såg ut ungefär som på Skype, fast mindre suddiga. Dagen efter var K på jobbet och jag fick roa mig själv. Det gjorde jag på promenad i Vinterland. På onsdagen landade jag och kände mig otroligt ledsen över att så många jag tycker om är så långt bort, att jag gett upp jobb och liv i Gbg för något jag inte vet hur det kommer att bli. En ganska naturlig reaktion, finns det någon som aldrig känner rädsla mitt i hoppet? Jag tror att människan av naturen är rädd och tvekar inför det okända. Det vi har är ju så mycket säkrare, så mycket tryggare. Idag känner jag mig glad över att jag vågade.