marielsworld

Är det inte fantastiskt att saker som man lärt sig som yngre sitter kvar och går att plocka fram igen flera år senare? När jag gick i högstadiet visade vännerna À och M mig hur man åker snowboard. I helgen åkte jag igen, efter typ sex års uppehåll och det var precis som att sätta sig på en cykel. Trodde jag hade glömt hur man gjorde men jag susade nerför backarna! Härlig känsla. Undrar om Månskenssonaten sitter den med? Kram på er och ut i backen om ni har snö!

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1732716/images/2012/pic_190285759.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1732716/images/2012/pic_190285772.jpg" class="image">

Här har ni mitt Hawaii. En dröm som jag plockar fram nu typ en månad senare. Kan fortfarande höra det dånande vattenfallet, känna värmen från solen och kraften från vågorna som tog tag i mig och ville dra mig med ut. Hawaii. Alaska. Vilken kontrast. Mahalo



Himlen och jag.



Strandhatt



Sälvakterskan

Det finns 1100 Monk sälar kvar i världen. Här på stranden ligger en av dem och vilar efter en lång simtur. Den tyska kvinnan på bilden har satt ut pinnar för att avgränsa nyfikna turister.



Utsikt från vårt hus



Ett av tusentals försök i mitt liv att hjula med raka ben. Det tar helt enkelt för lång tid att veckla ut dem. Därför hjular jag inte så ofta längre. Bara i sällsynta fall, när jag blir så där spritt språngande överlycklig. Som här.

Nytt år. 2012. Fint och jämt tal. Tittar tillbaka på 2011 och inser att det egentligen inte hänt så mycket det senaste året. Ja, i mitt liv alltså, övriga världen får tyvärr inte så mycket utrymme här. Efter ett ganska turbulent 2010 med flytt till Alaska, immigration och noll rutin, var jag i ganska stort behov av stabilitet; stabilt jobb, inkomst, bekanta och vardagsrutiner. Nu är jag redo för förändring igen. 

Här är mina drömmar

-Fortsatt karriär inom HR, mer ansvar och helst globalt

-Större familj (att passera 30 var ju som att vakna upp ur antibebis koma typ)

-Närhet till familj och vänner (reser hem till Sverige i Juni, som jag längtar!)

-Roliga resor med massa äventyr

-Tightare rumpa, brunare ben, bländande leende och energi som en zumbainstruktör


Mål, delmål och deadlines? Nja, alltså, skriver jag dom här så är det ju skrivet i sten. Det vågar jag inte. Vågar ni? Och håller ni era löften?

Klockan slog 12 och äntligen kan jag deklararera julledighet. Underbart! Hade egentligen massor med planerr för idag, posten, städa, baka, slå in klappar, åka skidor, bada hunden...men nu sitter jag här istället, uppkrupen i soffan med datorn framför julgranen som pyntades igår kväll. Tänker bara sitta här och njuta av min lediga eftermiddag innan jag tar tag i allt det där sista som egentligen inte behövs för att få en fröjdefull jul.

Nu har kylan slagit till ordentligt och vi har haft några dagar med -40 grader. På något vis gör det att folk omkring mig öppnar upp och trevlighetsnivån stiger. Det skrattas, man jämför besvärligheter, ger varandra tips och råd och säger "stay warm" med ett leende. I mitt jobb träffar jag många som nyss anlänt till Alaska och trots att jag bara bott här i 1,5 år är det helt plötsligt jag som kommer med råd om vilka vinterdäck man helst bör införskaffa. Känslan av att tillhöra ett störe sammanhang har infunnit sig. Ni vet den där känslan som man som nykomling någonstans letar febrilt efter. En härlig känsla.

Kommer ni ihåg min svenska vän Ann som också bor här i Fairbanks? Jag måste bara berätta vad som hände henne häromdagen. Det var -40 grader och Ann hade suttit uppe halva natten och stickat på ett julklappsprojekt. Ann bor ju i en dry cabin och när klockan ringer på morgonen hoppar hon i stövlarna och trippar iväg till dasset för morgontoalett. Julbelysningen lyser upp längs vägen och draperiet har klätts med frost och istappar. Morgonkylan får Ann att vakna till och efter toabesöket känner hon sig redo att starta dagen. Lite frukost bara och...näe vänta, vad har hänt här? Dörren, vad har hänt med dörren? Den går ju inte att få upp! Förb#%#"!!

Anns dörr har gått i baklås och ute på trappen i -40 grader står hon i långkalsonger. Inga nycklar, ingen telefon. Inga byxor.

Som tur var bor Ann i ett område där stugorna ligger tätt och där folk dessutom har för vana att lämna dörren olåst. Ann går över till sin "granne" som redan åkt till jobbet och lånar ett par termobyxor och en mössa. Efter några djupa andetag börjar hon sen sin promenad till jobbet. En väg som hon i vanliga fall, hardcore som hon är, cyklar. Ungefär halvvägs saktar en bil in och erbjuder skjuts som Ann tacksamt tar emot och väl på jobbet kan hon ringa husägaren som kommer med extranyckel.


Den här historien fick ett bra slut men fick oss ändå att börja fundera lite över det där med säkerhet i kylan. Utan byxor i -40 grader är man inte kaxig speciellt länge. Helt plötsligt förstår man varför Alaskianerna föredrar att lämna sina hem olåsta. Det är också vanligt med ett "emergency kit" hemma och ett i bilen med extra kläder, filtar, mat och verktyg. Om min bil skulle lägga av längs vägen har jag i dagsläget varken varningstriangel, extra kläder, ficklampa eller startkablar. Om värmen skulle sluta fungera under en långhelg har vi ingen extra källa till värme alls. Emergency kit ligger högt på min önskelista alltså.


Vad har ni för TIPS för att klara av kylan?

För er coctailfantaster där ute har jag hittat en ny favorit, NORTHERN LIGHTS. Finns säkert liknande varianter hemma i Sverige, i denna var det grenadine, blå curacau, apple sour, och jag tror det var smaksatt vodka längst upp. Nu hoppas vi på många härliga nätter med norrsken här i Fairbanks.

• 1 1/2 kopp socker
• 1/2 kopp vegetabilisk olja
• 2 ägg
• 1 3/4 kopp siktat vetemjöl
• 1 tesked bakingsoda, här tror jag man kan ta bikarbonat
• 1/4 tesked salt
• 1/2 tesked kanel
• 1/2 tesked muskotnöt
• 1/3 kopp vatten
• 1 kopp kokad och mixad sötpotatis
• 1/2 kopp hackade pecannötter

Ugnen på 175 grader cirka en timme. När det luktar lite JULIGT är brödet klart.

receptet är översatt och kommer från www.allrecipies.com

Lördagen på Steele Creek började med skön sovmorgon och belgiska våfflor följt av en tur ut till Chena Lakes och en riktigt lång promenad i snö och solsken. Jag jobbar rätt intensivt just nu och då blir det ännu viktigare att ta vara på helgen och ägna sig åt återhämtning och saker som ger energi. Nu håller jag på och bakar sötpotatisbröd, om det blir gott lägger jag upp receptet här på bloggen sen.

Hoppas ni alla har en härlig höst och hinner med både fest och vila mellan allt det andra nödvändiga!

Snöiga kramar

Marie

Imorrn blir det eventuellt premiärtur på längdskidorna. Ska bara valla först.

Stickklubben förresten, vilken hit! Rekommenderas verkligen! Och man behöver ju egentligen inte sticka, huvudsaken är följande ingredienser

1. Trevliga tjejer (eller andra kön som man gärna delar förtroligheter med)
2. Nått gott att dricka (går förträffligt att sticka även efter 1-2 öl)
3. Någon form av pyssel där du använder händerna och skapar nåt
 

Säkert 50 LADY GAGA kom till ZUMBAn i morse och shakade loss. Jag funderade en stund på om jag skulle hänga några fläskkotletter runt midjan men kom fram till att dom kanske skulle tina om jag svettades. Coolaste stassen hade min tandsköterska (!) som hade klistrat fast hundgodis i form av stekar på en lila tubklänning. Våran veterinär (!) kom i blå peruk och tighta hotpants. Själv fokuserar jag på en utstyrsel till ikväll, har handlat både peruk, fransar och fake blod. Lägger upp en bild här sen om det blir lyckat.

Kram på er och HAPPY HALLOWEEEEEN!!!

När jag vaknade i morse kändes det som julafton. Ni vet, pirr i hela kroppen och lyckorus. Måste vara all den här snön som har fallit! Igår köpte jag längdskidor och det behövs bara en centimeter snö till, sen är det jag som susar fram med toppluva på och frost på ögonfransarna. Tänk vilken lyx egentligen, 5 månader snö, kan ju åka skidor varje dag om jag vill!

Jag är fullt medveten om att det var mitt eget val att dra ut de förbaskade tänderna, dessutom av anledningen att "försköna mitt yttre", så egentligen har jag ingen rätt att beklaga mig. Men nu gör jag det ändå, HELVETE vad ont det gör. Nu har jag slut på medicin och det värker i hela huvudet. Nyponsoppan hjälper, och jag vet att det är en del av läkningsprocessen men nu får det väl ändå räcka.

Sådär, tack för att ni ville lyssna. Jag vet att min lilla tandvärk egentligen inte ens är en droppe i havet av världsproblem. Tyvärr har den råkat få stort utrymme den här veckan i det som kallas Jag. Nu ska jag försöka mota bort den genom att tänka på vad jag är tacksam över istället.

Jag är tacksam över att jag förhoppningsvis tack vare den här tandvärken kommer ha ett "Million Dollar Smile" om en sisådär två år.

Mitt nya "Million Dollar Smile" kommer förhoppningsvis leda till ett fantastikst toppjobb inom en toppfirma med toppkollegor.

På mitt nya toppjobb på toppfirman kommer jag förhoppningsvis med hjälp av mitt "Million Dollar Smile" och mina toppkollegor lösa världsproblem.

Så där ja, lite tandvärk är ju egentligen inte hela världen.

Fick en kommentar från Swaussie att bloggen ser konstig ut med konstigt typsnitt. Är det fler som upplever det? När jag tittar ser den ut som den gjorde från början med enkel Arial eller vad det heter. Skriv en kommentar om ni tycker den ser konstig ut!

Tack!