marielsworld

2010 var året då jag flyttade till Alaska. Vinterlandet, där man ju hört att det finns både isbjörnar på gatorna och älgar i trädgården. Det senare skulle visa sig vara sant både en och två gånger. Ett skönt avbrott från vår nya vardag i Vinterlandet hade vi i mars då vi reste till Florida och Mexico. Konferens kallas det tydligen inom jobbvärlden. Under våren startade jag min Operation odla trädgård, ett äventyr med otroligt blandat resultat. Nästa år ska jag kolla tydligare vad zon 9 egentligen innebär. Under sommaren besökte vi Idaho där både cowboydans och ridning i Klippiga bergen stod på schemat. Besök fick vi också, både från Idaho och från Sverige! Hösten har varit hektisk med nytt jobb för K. Själv har jag tagit körkort, letat jobb och skolat katt och valp. I november började jag som kassörska på Fred Myers, det ultimata testet på kulturell ödmjukhet där jag genomlevt både Black Friday och Alaska Bush orders. Jul i Alaska var som en saga, en saga som vi kunde dela med familj och vänner tack vare Skype. Nu laddar vi inför 2011, året då precis vad som helst kan hända. Jag är redo, är ni?

Året som gått 

Vilket år. Vilken berg och dalbana av känslor och äventyr, ytttre som inre.

Vi börjar med det inre..

Nyåret 2010 stod jag i Västerås med skumpa i ena handen och mobilen i den andra och önskade min älskling på andra sidan jorden gott nytt år. Hjärtat värkte av längtan. Vårt år. Året 2010.

Det här har varit året då jag släppte allt och reste för att leva med den jag älskade. Rosa moln, fäbodlycka och fokus på tvåsamheten, kärleken. Vi har ingått äktenskap, skaffat hus, bilar, katter och hundar och fått en Crocpot i inflyttningspresent.

Mitt uppe i allt detta upptäckte jag att jag hade tappat mig själv på vägen. Vem var hon egentligen den där MarieL? Vem är hon? Året 2010 blev året då jag hittade tillbaka och upptäckte mig själv på nytt. (Nu skulle man kunna tro att jag börjat en artikel för Kropp och Knopp, men riktigt så kul ska vi inte ha) Helt plötsligt slets jag mellan en hel uppsjö av normer och olika sätt att vara jag på. Min verklighet hade satts på prov, och bitarna i pusslet som jag trodde var komplett har ändrat både färg och form. MarieLs pussel, pusslet där det enda konstanta är förändringen.

Under året som gått har jag gått igenom många prövningar. Att ta klivet och prioritera tvåsamheten framför karriären var för mig en gigantisk prövning och svårare än jag förberett mig på. De sju månader jag spenderade “i karantän” i väntan på Greencard var ett hoppande mellan galna psykbryt där jag attackerade allt och alla med min frustration, och chocken att faktiskt glädjas åt min nya roll som tillfällig hemmafru med tomatodlingar, middagar och nymålade väggar.


Såhär i efterhand inser jag att jag under den här tiden har haft möjligheten att återupptäcka sidor hos mig själv som liksom legat och pyst under ytan. Min passion för skrivande, teckning och måleri som jag haft sedan barn har väckts till liv, dels genom bloggen men också tack vare en kurs jag gick i somras. Jag har också insett hur viktig min familj är för mig. Familjen, som jag bara träffade under loven när jag studerade, pratar jag numera med flera gånger i veckan över Skype och det känns nästan som att vi har kommit varandra närmre, trots det geografiska avståndet.

Sist men inte minst har jag under den här tiden utvecklat den sida hos mig själv som jag gärna kallar för “kulturell ödmjukhet”. Jag kommer ihåg när K flyttade till Sverige för tre år sedan. Jag hade så många synpunkter på att han skulle bete sig si och så, gå klädd si och så och intressera sig för dittan och dattan. Avvikande från den svenska normen var något läskigt, oacceptabelt. Om K hade resonerat på samma sätt som jag gjorde för tre år sedan hade han kanske sagt åt mig att ta på mig ett par Carharts och köra omkring i en pickup med hunden på flaket. För det är normen här, häruppe i Alaska, som jag har uppfattat den. Vilken otrolig insikt att känna att jag inte behöver förändra mig, att jag kan fortsätta vara jag samtidigt som jag utvecklas. Svenskan. Stadstjejen. Som vill ha både karriären, kärleken och äventyret. Och som kan stanna upp och hitta sig själv mitt uppe i allt. Om och om igen.


TACK för att ni följer med mig här på bloggen! Som jag skrivit tidigare är ni min familj här i cyberrymden och en del av mig som jag inte skulle vilja vara utan. Med er delar jag vardag, hjärta och smärta och jag är så tacksam för att ni fortsätter vara en del av min resa och att jag även får följa med på era! TACK

Julafton och Juldag har passerat och det kändes verkligen som jul trots att det inte var hemma i Sverige där jag firat alla mina tidigare jular. Vi firade på juldagen som man gör här i USA. På julafton skypade vi med familjen i Sverige och gick på en lång promenad på älven. Efter att förjäves ha försökt hitta hela Kalle Ankas Jul på Internet tittade jag på små klipp av Tomtens verkstad, Askungen och Ferdinand på Youtube. Till middag åt vi ost, kex, skinka, rökt lax och sill, mycket av det som brukar finnas på julbordet hemma i Sverige. Det kändes lite konstigt att gå och lägga sig på julaftonskvällen UTAN att öppna ett enda paket och varken jag eller K somnade innan tre. På juldagsmorgonen kände jag det där pirret i magen som alltid kommit på julafton ända sedan jag var liten. K och jag bytte julstrumpor, i min låg b la. en påse märkt "Belgisk våffelmix" och K överaskade med ett våffeljärn som han gömt i garderoben. Himla goda blev de och jag drömde mig tillbaka till ett julpyntat Bryssel som vi besökte över en weekend första året vi datade. Belgiska våfflor till frukost blir garanterat en ny jultradition hos oss, himmel vad gott det är.

Efter frukosten fick vi bråttom att öppna resten av paketen innan det var dags att åka till mormor G och Marty på julmiddag. Av K fick jag en weekendresa till Anchorage som han fyndigt hade slagit in i tre paket. Vi åker i januari, ska bli superhärligt med lite stadskänsla! Mamma, pappa, moster, Ks syster och mamma hade också skickat paket och vi kände oss minst sagt bortskämda. Tack snälla för alla julklappar, ni är underbara! Hos mormor G blev vi bjudna på en underbar middag med glaserad skinka, bakad potatis, sötpotatis, fruktsallad och bröd. Martys dotter hade gjort egen fudge och vi sitter fortfarande och mumsar på den...GOTT!

Hur var eran jul? Hoppas ni haft det underbart!





 

Söndag, minus 30 grader och snart ska jag stå eftermiddags- och kvällspasset i kassan.

TAKE ME BACK TO.......



Cozumel, Mexico som vi besökte en snabbis i mars.

Just nu är det -34 F häri Fairbanks, vilket är samma som -36.6 C. Brrrr. Hörde jag en fredagsSKÅL? (ja i mumma, glywein eller irish coffe alltså, allt annat är ju uteslutet)

Fairbanks är julpyntat och ikväll tog vi en tur för att titta på spektaklet. Det lyser upp fint i vintermörkret, men jag är nog fortfarande inte helt övertygad att JU MER DESTO BÄTTRE bör råda när det gäller JULPYNT.


Här samsas snögubben med rudolf, heliga familjen och en massa andra härligheter


En gigantisk uppblåsbar Grinch kanske vore nåt?



Jesus föddes i Betlehem och där fanns det minsann palmer. Men palmer i Alaska?

Egentligen jobbar jag inte som kassörska. Jag skulle nog säga att jag arbetar som "Personlighets- och kultur observatör".

Det är inte klokt vad mycket spännande typer som passerar min kassadisk om dagarna. Igår mötte jag en kvinna som vek sig dubbel över kassabandet och kved högt. Efter lite stånkande meddelade hon att bebisen i magen levde rullan varpå jag försiktigt kände mig tvungen att fråga om det var dags HÄR OCH NU? Men nej, hon var i vecka 28, PUH!

Lite senare på kvällen mötte jag en dam i knalllila kappa med glitter i håret. När jag skulle kolla hennes ID kort hade hon satt en röd näsa över halva ansiktet. Jag frågade om den hörde hemma där och då DRAR HON HELT PLÖTSLIGT UPP EN KETCHUPFLASKA UR  HANDVÄSKA OCH SPRUTAR PÅ MIG! Nu var det en sån där fejkflaska med tyg i så det blev inga fläckar och kvinnan skrattade och berättade att hon jobbar som CLOWN. Ehh, okej...HJÄLP